Även om det är enkelt och snabbt gjort. Jag gillar inte sjukhusmiljöer alls.

 

 

Jag har haft en hel del smärtor senaste månaderna, som man inte kunnat klura ut vad det beror på. Riktigt jobbiga tillfällen har man gått på knäna. Detta ledde till det sorgliga beslutet att omplacera Sam. Inget snabbt eller enkelt beslut. Jag vet att många djurägare är av den åsikten att har man tagit på sig ett djur så har man ett ansvar att se till det djuret hela dess liv. Jag ser inte på det så. Varför skulle jag behålla ett djur om det inte kommer få det som det behöver hos mig, det är väl knappast att vara ansvarsfull? Jag ser det som så att har man tagit på sig ett djur så ska man se till att djuret får det som det behöver och förtjänar - om inte jag kan ge det så ska jag se till att hitta någon som kan det. Sam har blivit en unghund och således i behov av mycket stöd och guidning närmaste 1-1½ året för att bli en stabil vuxen individ. Dessutom en terrier med mycket energi och krav på rätt aktivering och stimulans. Jag har dock ingen ork, ibland har bara promenader känts oöverstigliga och jag vet inte hur länge det kommer pågå. Knappast värdigt för en ung terrier. Hellre än att han skulle bli en negligerad hund som drar på sig problembeteenden pga det, så hittade vi ett nytt hem till honom och det verkar jättebra. Jag har lagt den absolut nödvändiga grunden avseende socialisering mot människor och hundar (och katter, ankor, kor, hästar, grisar, getter, får), miljöträning, passivitetsträning och grunder som koppelgående, ögonkontakt, inkallning mm. Nu får nästa hem bygga vidare på det och "ta honom i mål" och han är ju faktiskt bara ett par mil bort. Jag fick just ett sms: "Fan vad söt han är!!! Han är så goo!!!". =) Don't we all agree. ;) Förhoppningsvis ser vi Sam på tävlingsbanan så småningom.

 

 

Sam med en ny kompis!