En vanlig fråga som jag får är varför man inte bara kan använda ett ord istället för en klicker. Många använder framgångsrikt ett ord i sin träning, men här ska vi ta upp lite varför en markör som klickern är mer effektiv.

En av grundpelarna i klickerträning är just att använda en markör för att markera rätt beteende när man lär in något. Inom hundvärlden är klickerdosan det vanligaste, medan exempelvis delfintränare använder en visselpipa. Men kan man då inte istället bara säga exempelvis ett kort "ja" eller "bra"? Visst, det funkar bättre än att bara försöka håva fram en godbit i rätt ögonblick. Men det är inte lika effektivt som en klicker. Studier visar att klickljudet går direkt via amygdalan, en mer primitiv del av hjärnan, och konditionerar en snabbare och långvarigare glädjerespons än bearbetning via den vanliga kognitiva delen av hjärnan gör. Prov från hundskolor som testat båda sätten (ord/klicker) tyder på att hundar och ägare lärde sig 50% snabbare när markörsignalen var ett klick istället för ett ord.

Ett klick är lätt att höra, ord är inte det. Ett klick är konsekvent, medan ord varierar från ögonblick till ögonblick och person till person - klicket förändras inte. Tajmingen på ett klick är lätt att urskilja - även nybörjare märker om de klickade i rätt ögonblick eller var lite för sena. Samma distinktion har vi svårt att göra med ord.

Slutligen så förmedlar ett ord som "ja" eller "bra" en känsla av socialt godkännande. Vad gör det om du uttrycker en positiv känsla? När du använder en klicker - får du inte det du hade i åtanke, så väntar du bara på nästa tillfälle att klicka. Vid användandet av ett ord dock, så kan du känna besvikelse och frustration när du inte kan säga ja/bra och din hållning kan i själva verket säga "nej!". Inlärningsprocessen avstannar eller saktar ner genast om hunden känner sig bestraffad. Att spara socialt beröm till social interaktion och använda en entydig mekanisk markör som endast betyder "du gjorde rätt!" för hunden kan påskynda inlärningen och även avlägsna stress.

Källor: Karen Pryor

Omkring den här tiden för ett år sedan gjorde jag denna video. Eftersom jag inte har någon ny trick-video klar så får det bli en favorit i repris. =P

Det är förstås en omtumlande upplevelse att flytta till en ny familj och ryckas från mamma och syskon. Sam kom till oss när han var 9 veckor gammal och den första tiden gjorde vi inget särskilt annat än att lära känna varandra. Han tyckte dock att händer var obehagliga när de sträckte sig efter honom eller försökte ta tag. Den här videon är en sammanställning av hur han med hjälp av klickerträning lärde sig att älska händer istället. ;)



Det bästa med att ha tränat på det här sättet är att vi har inte bara dolt symptom, utan Sams emotionella tillstånd avseende händer som kommer farande mot honom har ändrats till något positivt - inte enbart något han står ut med för att han lärt sig att han inte har något val (citat Cesar Millan: "Anything that they used to dislike, they just learn to like it 'cause they have no choice."). På det här sättet blir beteendet mycket mer stabilt och pålitligt, Sam har hela tiden känt att han har kontroll över sin situation och det är han själv som gjort aktiva val att delta.