Varför inte bara använda ett ord?
En vanlig fråga som jag får är varför man inte bara kan använda ett ord istället för en klicker. Många använder framgångsrikt ett ord i sin träning, men här ska vi ta upp lite varför en markör som klickern är mer effektiv.
En av grundpelarna i klickerträning är just att använda en markör för att markera rätt beteende när man lär in något. Inom hundvärlden är klickerdosan det vanligaste, medan exempelvis delfintränare använder en visselpipa. Men kan man då inte istället bara säga exempelvis ett kort "ja" eller "bra"? Visst, det funkar bättre än att bara försöka håva fram en godbit i rätt ögonblick. Men det är inte lika effektivt som en klicker. Studier visar att klickljudet går direkt via amygdalan, en mer primitiv del av hjärnan, och konditionerar en snabbare och långvarigare glädjerespons än bearbetning via den vanliga kognitiva delen av hjärnan gör. Prov från hundskolor som testat båda sätten (ord/klicker) tyder på att hundar och ägare lärde sig 50% snabbare när markörsignalen var ett klick istället för ett ord.
Ett klick är lätt att höra, ord är inte det. Ett klick är konsekvent, medan ord varierar från ögonblick till ögonblick och person till person - klicket förändras inte. Tajmingen på ett klick är lätt att urskilja - även nybörjare märker om de klickade i rätt ögonblick eller var lite för sena. Samma distinktion har vi svårt att göra med ord.
Slutligen så förmedlar ett ord som "ja" eller "bra" en känsla av socialt godkännande. Vad gör det om du uttrycker en positiv känsla? När du använder en klicker - får du inte det du hade i åtanke, så väntar du bara på nästa tillfälle att klicka. Vid användandet av ett ord dock, så kan du känna besvikelse och frustration när du inte kan säga ja/bra och din hållning kan i själva verket säga "nej!". Inlärningsprocessen avstannar eller saktar ner genast om hunden känner sig bestraffad. Att spara socialt beröm till social interaktion och använda en entydig mekanisk markör som endast betyder "du gjorde rätt!" för hunden kan påskynda inlärningen och även avlägsna stress.
Källor: Karen Pryor