Ni som är här då och då vet att Loke rehabiliteras sedan oktober och att det har gått mycket bra! =) (Se exempelvis här) Vi har varit inne på de sista procenten på utåtrotatorer och semitendinosus nu, men stötte på patrull. Detta var inte så konstigt, det är själva roten till det onda, ursprunget eller vad man nu vill kalla det, som vi nått nu. Jag och Loke har inte kunnat komma vidare riktigt, då det har gjort för ont. Vi bestämde oss därför för att ta några intensivbehandlingar hos vår fysioterapeut istället för att försöka nöta själva - en osäkerhet hos mig att göra något fel. Så i några dagar nu har jag och Loke bott ute i skogarna hos henne. Och intensivt har det definitivt varit för Loke. En behandling på onsdagen och sedan två behandlingar om dagen torsdag och fredag. Han har genomgått elektroterapi, stretching och ultraljudsbehandling. Även med smärtlindring har det för Loke stundtals gjort ont, men också varit väldigt skönt. En ordentlig genomströmning i musklerna och muskler som "stängts av" har tvingats att jobba. Han har varit en fantastisk kämpe, jag är mycket stolt över honom. Elektroterapin tar ca 1½ timme och stretchingen och ultraljudet direkt på det ytterligare runt 1½ timme och han måste ligga (ibland stå) helt still under den tiden. Han har godtagit de rådande omständigheterna, men med en del missnöjesknorranden. ;)

 

Resultaten är därefter:

 

Jag har inga foton från stretchingen, för då var jag mer delaktig själv. Men ni har redan sett lite från tidigare inlägg om hans rehabilitering. Duktiga lilla blå.

 

Men det var inte bara tråkigheter vi gjorde där ute i skogen. Det innebar också härliga promenader! Loke njöt av att få röra sig lös, utan några krav och ingen trist stadsmiljö. Bara våra andetag som hördes där ute, annars - tystnad. Åh, vad jag njuter av det och åh vad jag längtar efter att bo på landet igen. Loke också.

 

 

Under min hundfrisörsutbildning var det obligatoriskt att göra ett visst antal projekthundar. Nu har det ju redan hunnit gå ett par år sedan dess, men jag fick nu detta mail. Stene var en vildvuxen gammal hund (15 år) vars ägare inte riktigt hade kunnat ta hand om honom en tid. Inte den värsta hund jag fått in, men en insats var på sin plats, helt klart. Han behövde badas och klippas ner, men samtidigt bli klar så fort som möjligt för att orka.

"Hej, råkade klicka in här av misstag och insåg efter en stund att det var ju till dig som jag lämnade min älskade lilla Norwichterrier Stene för ett par år sen. Började kika igenom och ser ju att han finns med här på sidan - men vilket hugg i hjärtat det var att se bilden på honom... så ovårdad och hemskt på alla sätt. Du anar inte vad jag skämdes över att ens visa upp honom, men med en dement farmor är det ju inte så lätt tyvärr.

Men vilket lättnad och vad glad jag var när jag hämtade honom hos dig, så försiktigt och fin som du var med den gamla gubben! Vill helt enkelt i efterhand ge dig ett stort tack och eloge för att du tog hand om honom på allra bästa sätt!

Stene levde runt 1 år till efter vårt besök hos dig (och betydligt mer omskött så gott jag kunde se till!)

Hälsningar
XXXXXXXX"

 

 

"Lustigt" nog tänkte jag på Stene häromdagen och undrade hur det hade gått för honom. Så glädjande det då var att detta mail ploppade upp i inkorgen! Även om han har vandrat över regnbågsbron. Det är alltid upplyftande att få höra när man gjort något som uppskattas. Jag såg det ju på Stene själv när han vaggade iväg, men i alla fall. =) Jag har fått tillåtelse att publicera mailet.